Im driving fast now

Outfit från fredagens firande med mina fina vänner. Allt från H&M.

Efter... Vad blir det... Nästan tre år av utbetalningar från CSN (utan avbrott), har jag nu meddelat studieuppehåll. Att jobba heltid natt, plugga heltid och dessutom vara med min fina Vincent blev lite för mycket. Skolan söker jag om till hösten, men på waaay lägre takt.

Det känns som att erkänna ett misslyckande, men jag är trots allt nöjd med mitt beslut.

Man träffar på många yrkeskategorier i livet. IT-människor, naprapater, kockar, biofolk. Väldigt många har potential att i något skede i livet ge en hjälp. När datorn stular, när kroppen inte mår som den ska, vällagad mat. Någon som jobbar på bio kan skänka en nöje.

Men vad har jag? Som vårdarbetare. Jag har jobbat på tre ställen, lungmedicin, förlossningen och den avdelning jag är på nu. Jag kan lägga om sår, jag vet mycket om syrgas, saturation, ailos. Jag har sett många barn komma till världen. Och jag kan en del (även om jag har mycket kvar att lära!) om det jag gör nu.

Kan de här sakerna mäta sig med vad jag kan få av någon av de i min närhet? Jag har ett väldigt konkret jobb där jag arbetar med händer, hjärna och förnuft. Jag gör saker. Men hur ofta får jag praktisera dessa saker och på så sätt hjälpa någon annan?

Jag trodde att mina yrkeskunskaper är "värdelösa" privat. Men jag har på sista tiden sett en skillnad i hur folk ser på mig. Jag trodde att jag, hur mycket jag än älskar mitt jobb, ses som någon som nöjer sig med låg lön av ren lathet, kanske för att jag inte orkar plugga. Men jag har förstått att mitt jobb gör att folk ser mig med helt andra ögon. De ser mig som en tjej som har sunda värderingar, som accepterar en låg lön i strävan efter att få hjälpa andra människor. Två personer har de senaste veckorna sagt att det är coolt att jag jobbar inom vården, för att jag med glädje gör något som andra skulle ha svårt att göra.

Jag har alltid varit stolt över mitt yrke. Jag vet att jag gör något viktigt. Framför allt, jag trivs. Det är kul att andra ser det också!

Helt plötsligt stod han där. Per. Och jag kunde ju inte motstå att få ta ett kort tillsammans med honom ;) Folk säger att jag är fin på den här bilden. Jag håller inte med. Men tack :)

Mitt liv börjar sakta men säkert ta form. Mina nya möbler kommer sakta men säkert till liv. Idag fick jag klart matsalbordet som har legat påbörjat i kanske tre dagar, har bara orkat/haft tid för några skruvar här eller där. Min nya soffa kom idag också! Så på fredag har jag lejt monteringshjälp, vi ska dricka champage, äta god mat och skruva ihop möbler.

Livet börjar forma sig på alla andra plan också. Vardagen känns inte lika tung. Jobbet flyter på och jag är inte alltid extremt död efter en natt. Kroppen börjar vänja sig. Och vikten, den börjar komma. Trots att jag inte alls haft ork för att gymma.

Jag börjar hitta, och bli, mig själv.

"Så det är föda ett barn man ska göra för att bli lika snygg som dig!"
- Anonym

Den här månaden är ekonomiskt tuff. Saker har ju en tendens att hända samtidigt. En del av mina tillhörigheter försvinner och jag fick därför köpa nya. Sen kommer ett brev på posten om att tv-licensen ska betalas. Mitt i det ska Frank till veterinären och kollas.

Ibland stannar jag upp och bara är tacksam över att vi har tak över huvudet, om än för dyr hyra. Och jag är tacksam att vi har mat på bordet. Det finns alltid de som har det värre än en själv. Vi har ett fint hem som vi trivs i. Vi har fina kläder och hela skor att sätta på oss. Men man skäms ju lite också. Hatar de månader då jag är sådär riktigt stereotyp. Ensamstående, ung mamma som knegar inom vården.

Jag ska verkligen inte klaga, egentligen. Det är bara att, perioder som denna, så hade jag verkligen klarat mig utan att ha lite ångest över pengar. Jag försöker trösta mig med att nästa månad blir bättre, den här första månaden fick jag bara månadslön men inget ob.

Sist men inte minst ska det verkligen tilläggas att vi har en enorm tur som har människor omkring oss som kan gå in med pengar när det krisar som värst. Vi kommer inte behöva stå blottade. Men hur kul är det att behöva låna av nära och kära...?

Nej, nu ska jag tänka positivt istället. Och ta något att dricka i mina nya fina dricksglas.

När man egentligen bara borde gå och lägga sig inför att man ska arbeta natt, även om man inte är trött, så ska man inte påbörja ett projekt. Speciellt inte ett sentimentalt projekt. Som att gå igenom bebiskläder från sin förstfödde och ende son, för att välja ut vilja som ska säljas på Tradera. Man borde inte heller sätta igång och planera vilka som ska säljas när, i vilka omgångar.

Så därför gör jag inte det. Längre.

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa, och hoppas på att tröttheten sveper över mig snarast. Om några timmar ska jag upp för en natt på sjukhuset igen!

Åh. Jag och min kompis Linda planerar en liten utflykt snart. Det är helt perfekt att ha att se fram emot!

Utöver det har jag ännu något att se fram emot. Som ligger lite närmre i tiden.

Det är precis sånt här jag behöver omge mig med. Saker att se fram emot och människor som ger mig energi. Så att jag blir sådär sprudlande igen, sådär som bara jag kan vara. Som en person sa här om dagen, jag har så himla mycket kärlek att ge!

Bort med energitjuvar, och in med allt det positiva som livet har att ge. Det är dit jag måste komma!

Visst är jag en grym konstnär ;)?

Har under kvällen bevakat mina auktioner som gick ut på Tradera. Kammade hem ca 1200 kr. Det finns ju alltid små hål som ska täckas igen, så det tillskottet var verkligen välkommet.

Har dessutom skrivit mitt tal i Engelska C som ska hållas i veckan. Det skulle vara något från ett engelsktalande land, och jag valde huliganism och inriktade mig på just England. Ett ämne som engagerar mig till viss del, och som dessutom säkert inte väljs av så många. Vi får se hur det går, men som ni kanske minns så kommer jag och läraren bra överens :)

Nu måste jag verkligen gå och lägga mig, väckarklockan ringer kl 05 imorgon och jobb står på schemat. Efter jobbet ska jag dessutom få åka och hämta Vincent! Behöver jag säga att jag spricker av längtan?

Godnatt mina fina. Jag kämpar på, och är otroligt tacksam över att ni står vid min sida.