Im driving fast now

Bara sådär kom jag på vad jag nog ska ge min syster i födelsedagspresent!

Heta kyssar som brände över kroppen. Dofter. Känslan av att bli omfamnad. Känslan av att vara bland det bästa som kunde hänt. Medan natten sakta gick över till dag utanför fönstret, i en säng som var alldeles för liten. Att i någons ögon vara spännande. Och för bra för att vara sann.

Suddenly I see, this is what I want to be.

All osäkerhet det innebar, den kan vi glömma för stunden.

Boy you got me trippin' on sunshine.

...utan vänner?

Ena kort med blåa ögon. Andra liten med gula. Tredje lång med bruna. Jag har dem att tacka för så mycket.

Ibland händer saker som visar personers rätta jag. Någon som är gömt där bakom fasaden. En sjunker enormt, en annan växer flera mil.

På något sätt tycker jag att det är skönt när sånt händer. Det kan vara riktigt jobbigt att inse att man verkligen trodde helt fel om en människa (hänt mig med två personer sista året), men samtidigt så är det skönt att veta. Okej, då behöver jag inte slösa mer av min tid och energi. Alltid tråkigt att förlora en vän, särskilt en bra, men hellre det än att leva i en falsk värld.

Samtidigt är det ju otroligt kul när någon kan växa i ens ögon. När någon visar upp sidor man var rädd för inte fanns där. Det har också hänt mig nyligen, den här veckan faktiskt. Personer som visar varför man ens har en relation.

Sen kommer jag osökt att tänka på alla er fina människor som kommenterat här de senaste dagarna! Som glädjs med mig i min glädje, som står där vid min sida. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Ni är helt, helt underbara!

Är så otroligt glad över stöd från väntade och oväntade håll! Verkligen! Ni är guld värda allihop!

Champagnen är slut och det är dags för mig att krypa ner bredvid Vincent. Lilla söta unge.

Mycket tankar och känslor irrar runt i kroppen. Personer jag kommer sakna på mitt gamla jobb, glädjen över det nya och alla de underbara arbetskamrater och framför allt den nya kunskapen jag kommer tillgodose mig.

Jag är ung och all erfarenhet är bra. Oavsett ålder. Det här var helt klart rätt tid för mig att vandra vidare, även om jag har en liten ringa utvald skara som jag kommer sakna. Och ett par mörka ögon som jag aldrig glömmer.

Nog svamlat för idag. Godnatt alla fina! Alla ni falska, jag vet nog att ni läser, och ni behöver inte ta till er av ett endaste kärleksfullt ord. Kan man inte vara ärlig till en person face to face så kan man hålla tyst. Så det så :)

Jag har börjat göra något för mig själv. Försöker att omge mig med människor som bara ger mig energi. Har bara en halv som tar energi, en halv för att denne någon oftast inte kommer åt mig under skinnet längre.

Återupptäcker människor jag känt ett tag, träffar nya. Som gör mig glad. Som ger mig uppskattning. Som berättar att jag är bra. Som dagligen påminner mig om mina bra egenskaper.

De är alla av olika rang och jag har helt olika relationer till dem. Men de finns där, som ett bevis på det jag alltid hoppats men inte vågat tro.

Tack! Lite extra till V, H, W, B, M. Ni är guld värda, dagligen! Och ni som jag inte nämnt, ni bör garanterat veta vilka ni är ändå!

Foto: Ola Harström

I brist på nyare bilder visar jag den här. Det är jag och min syster förra sommaren, på min inflyttningsfest närmare bestämt. Gud vad ovanligt att se mig i långt hår. Mitt långa, fina hår.

Jag har ju berättat om Vincents fotointresse. Det håller i sig. Och han blir bättre och bättre! Den här bilden tog han på mig och Frank igårkväll.

Älsklingar!

Mitt favoritminne, utöver Vincents födelse såklart, är en natt i somras. Vi hade våra mest kära vänner här, och vi bestämde oss helt plötsligt för att ta ett nattdopp i sjön.

Sagt och gjort. Jag som är livrädd för vatten på dagen var såklart ännu mer rädd på natten, men stämningen var på topp och alla hade kul. Jag rycktes liksom med. Vattnet var perfekt temperatur, luften var härlig.

Speciellt mysigt var det när Viktor bar runt mig i vattnet, för att jag skulle slippa känna botten. Medan de andra skojade och höll på, så drog vi oss undan och bara var. Där, i sjön, i månljuset. Det var en speciell sorts närhet som jag tvivar på att vi kommer uppleva många gånger till. Det var ett sånt där tillfälle, då allt bara stämde. Det var bara vi, han och jag. Närmre än någonsin. Man kan inte försöka framkalla det, det kommer när det kommer.

Hihi, min första kyss. Den var med Max, min första kärlek. Jag hade på känn att det kanske skulle ske, snart, och var supernervös. Jag tvingade min bästa kompis Malin, som redan hade kysst någon, att förklara i detalj hur man gjorde. Vi satt i mörkret i hennes källare och jag fick öva på såna där sura jordgubbsskumbananer...

När det väl hände var det ju inte alls som med skumbananen, såklart. Det var varmt, och mysigt, och ganska tafatt från min sida. Men för alltid ett minne för livet!

Följande scenario:

Jag kommer hem från en utmattande dag/vecka. Låser upp ytterdörren och kliver in i hallen. En ljuvlig doft slår emot mig. I köket står min man iklädd en snygg skjorta (eller kanske naken) och lagar min absoluta favoritmat. Han korkar upp en flaska perfekt kylt bubbel som han "handlade på vägen hem". Vi intar en mysig middag, tillsammans, och förflyttar oss sedan till vår stora härliga soffa där vi delar en flaska rött. Vi sitter tätt intill varandra och pratar om allt mellan himmel och jord, tills vi är så trötta att vi inte kan hålla ögonen öppna längre. Då går vi och lägger oss i vår stora säng, och somnar tätt ihopslingrade.

Det är vardagslyx, och var ett rätt vanligt scenario här hemma. Bortsett från bubblet kanske.

 

Jag och Vincent har nedräkning här hemma. Varje kväll när vi går och sover sätter vi ett nytt kryss. Han små fina kryss syns inte lika bra som mitt demonstrationskryss, men de finns där. I ruta 14 och 13. Han är väldigt förväntansfull! Snart är vi tre under detta tak igen.

Caroline, 19 år. Det syskon som står mig närmast, åldersskillnaden är ju inte så stor. Hon är störande smart och intelligent, lyssnar på den bästa musiken (Muse). Hon har körkort (orättvist), pluggar på KTH (vadå mindervärdighetskomplex?). Det går egentligen inte så bra att beskriva henne, hon måste upplevas.

Timothy, 15 år. Minns dagen han föddes som igår. Jag var jordens mest stolta storasyster. Sen växte han upp och blev en sån där jobbig lillebror som retades. Retas är fortfarande hans favoritsyssla (fråga vår lillasyster...). Han gör vad tonåringar brukar göra, sitter vid datorn halva nätterna och sover hela dagarna :)

Jennifer, 13 år. Alla barn och alla djur älskar henne, så har det alltid varit. Det är något speciellt med henne, liksom. Känns som att vi kommer varandra närmare och närmare i takt med att hon blir äldre. Jag tycker verkligen att det är mysigt när hon kommer och sover över här, och hon kommer aldrig härifrån tomhänt. Så hennes smak måste ju vara lika bra som hennes storasysters ;)

 

 

Jag och Caroline har samma mamma, medan jag, Tim och Jennifer har samma pappa.

Som jag har sagt förut, så har jag tre bästa tjejvänner. Och det är omöjligt att välja en av dem, för de är mina bästa vänner på helt olika sätt.

Så jag kommer inte skriva om en av dem. För jag har faktiskt en själsfrände också.

Det här är en person som är min bästa vän på ett helt annat sätt än någon jag någonsin haft. Vi kan se på varandra och veta precis vad den andra tänker. Jag gör saker för den här personen som jag aldrig skulle göra för någon annan. Jag har minnen tillsammans med den här personen, minnen som ger mig otroligt starka känslor. Glädje, sorg, ilska, ro. Alla känslor som går att få, kan den här personen få mig att känna. Ett ord kan slå ner mig långt, medan ett annat ord kan lyfta upp mig bland molnen.

Det här är en person som jag inte vet hur jag någonsin skulle kunna klara mig utan. En person som står så nära mig man bara kan göra utan att ha blodsband. En person som jag älskar med varenda millimeter av min kropp och själ.

...så skulle jag se till att samla Viktor och Vincent. Jag skulle vilja göra saker som fick dem att skratta av lycka, det är en bild jag vill ha på min näthinna när jag dör. Vi skulle lyssna på den musik som får mitt hjärta att slå ett extra slag, och Viktor skulle laga mat till oss tre. Jag skulle vilja krama alla människor som någonsin betytt något för mig och berätta hur speciella var och en är. Tillslut vill jag lägga mig ner i min stora härliga säng tillsammans med mina tre pojkar (Frank också), och prata om fina saker. Somna in vill jag göra i ro, med mina kära nära intill.

Sjukt deprimerande att skriva en sån här sak. Men det får en att få lite perspektiv, på vad man tycker är viktigt.

Kärlek är Vincent. Och kärlek är Herkenor.

Är det meningen att man ska gråta till säsongsavslutningen av Ensam Mamma Söker? Lindas val. När hon valde Christian. Tårarna sprutar. Den där typen av kärlek är så få förunnat. Jag vet precis hur den känns. Jag vet precis hur det känns att få den besvarad. Jag vet precis hur det känns när det en dag plötsligt tar slut. Tomheten som följer, känslan av att man alltid är halv. Åren går, och känslan är kvar.

Jag vet också precis hur det känns att återfå den kärleken. Med samma person. Jag vet hur det känns när man tar de stora stegen. Flytta ihop. Vakna upp varenda morgon bredvid varandra, gå och lägga sig bredvid varandra varenda kväll.

För jag har upplevt den där kärleken. Och den kärleken stavas Herkenor.

Min mamma heter Helena, och är 40 år. Hon hade alltså inte ens fyllt 18 när hon fick mig. Vi är väldigt lika vi två, både till utseende och till erfarenheter. Även hon studerade på Komvux efter att hon fått barn, och har idag ett högavlönat jobb. Jag ser upp till henne för att hon vågade drömma, och såg till att uppnå sina drömmar trots att hon var ung tvåbarnsmamma. Idag är hon en självständig och stark kvinna, som ändå tillåter sig själv att inte vara på topp jämt och ständigt.

Pappa heter Josh och är ursprungligen från Usa, även han är 40 år. Han arbetar på samma företag som han jobbade på när jag föddes, men har arbetat sig uppåt och är idag supercool ;) Pappa är egentligen som en vanlig Svensson, i positiv bemärkelse. Han må ha lite mer än 2.2 barn, Volvon är såld, hunden är en katt, och villan är en lägenhet i Jakobsberg. Men pappa är en man med hjärtat på rätt plats, och han har alltid tid för de som betyder något för honom!

Min första kärlek heter Max. Vi träffades när vi var tolv år och jag var verkligen jättekär i honom. Han var typ det sötaste jag någonsin hade sett! Vi var ihop ett tag, kanske ett ganska bra tag för att vara i 6an? Kommer ihåg en sommar, han var bortrest jättemycket. Läger, mormor och morfar på Öland, någon utomlandsresa tror jag att det var också. Jag fick ett vykort från varje ställe, har kvar dem någonstans. Så himla gulligt skrivna. Sådär lite tafatt som bara en blyg tolv-trettonåring kan skriva. En gång när vi träffades mellan två av resorna hade han med sig en röd ros till mig, och ett jättefint kort. Rosen torkade jag och hade kvar fram tills jag flyttade hemifrån! Kortet finns även det kvar.

Max och jag är kompisar än idag. Det är en av de få personer jag har kvar sen den tiden i mitt liv, för åren som följde var riktigt tuffa. Men Max är en vän som jag värderar på ett väldigt speciellt sätt, han betyder fortfarande en hel del för mig.

...sjunker antalet inlägg. Jag ber om ursäkt för det. Ska försöka bättra mig. En förhoppningsvis inspirerande helg väntar mig, med jobb imorgon, syster Jennifer på övernattning och sen familjemys på söndag. Söndagen kan inte bli annat än bra, och jag tänker tanka loads av energi då.

Har städat lite idag. Jag gjorde ju inte det inför Göteborg, och dagarna innan dess var jag ju så sjuk. Men idag tog jag ett ryck i vardagsrummet. Borde städa ännu mer, men nu unnar jag mig själv att bara sitta ner och njuta av mina tända ljus. Det är så otroligt sällan jag gör det. Bara är.

Snart är det måndag. Då kommer min älskade Vincent hit igen. Jag längtar, längtar, längtar. Vi har haft det väldigt mysigt på sista tiden. I fredags och i lördags ville han sova i min säng, och det fick han såklart. Han gör det sällan, och han kommer aldrig upp till mig om nätterna. Har inte hänt en enda gång faktiskt. Men de gånger han frågar om han får sova inne hos mig säger jag nästan alltid ja (om det inte finns någon särskild anledning till att det är bättre om han sover i sin säng). Det är så himla mysigt att ligga där bredvid honom.

Hjärtat svämmar över av kärlek just idag.

Tristess leder till saker. Så ikväll är jag med i Alexandra's lilla utmaning. Dagens tema är något sött, och jag tycker att den här bilden är söt för att min fina Vincent ville ta en bild på oss där han pussar mig :)

Kärleken till dig är det finaste som finns

I took my love down to violet hill
There we sat in the snow
All that time she was silent still
If you love me, won't you let me know?