Im driving fast now

Har tillsammans med Nikki ändrat på byrån i sovrummet. Innan såg det ut såhär



Det blev en naturlig plats att lägga papper och dylikt som jag inte orkade ta tag i. Så, nu ser det ut såhär!





Min blick möter alla mina finaste skor när jag öppnar ögonen om morgnarna! Balsam för själen?

Har jag sagt att jag gillar min nya frisyr...?

När jag loggade in på Facebook idag hade jag fått ett mail från en person jag inte känner. Mailets budskap var att jag är väldigt söt.

Det kan jag leva på hela dagen. Hela veckan kanske. Tack, du okända!

Har länge gillat knästrumpor med söta och fina detaljer. Köpte två par stickade från H&M här om dagen, 59 kr/paret. Till det köpte jag två sidenband, för totalt 18,50 kr, och sydde på rosetter.

Väldigt fint, om ni frågar mig. Och enkelt. Och billigt!

Tittar på Idol. Kastas tillbaka i tiden. Inser efter halva programmet att jag en gång i tiden spelat in två av låtarna som sjungs. Jag gick nämligen ett år på en artistlinje på gymnasiet. Både Wonderwall och Nothing Compares To You spelade jag in. Det är två låtar som hjälpte mig igenom den absolut tuffaste perioden i mitt liv.

Idag sjunger jag inte på riktigt så ofta längre. Det gjorde jag inte då heller. Jag är för blyg och feg. Men när jag gör det, på riktigt, så tycker nog t.o.m jag att det kan låta okej. Ibland. Men så får man inte säga va?

Jag har aldrig, aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag har fina vänner, jag har Frank, jag har underbara familjer. Men jag har aldrig någonsin känt mig så långt ifrån dem som jag gör nu. Aldrig.

Utan musiken hade jag inte varit någonting.

Jag har nog inte visat er vår matsal? Tänkte inte göra det just nu heller, utan tänkte visa de två vägghyllorna vi har där. Sakerna på hyllorna ändras ganska ofta, men just den här kombinationen är jag rätt nöjd med. Ja, på den undre hyllan i vilket fall som!





Om ni har något bra tips på vad jag kan ha i fågelburen blir jag glad. Har för närvarande ett ljus, som dessvärre sotade enormt mycket i taket. Vill egentligen inte ha ljus i den, botten har inga kanter och jag är rädd för stearinspill. Funderade på en blomma, men utan en naturlig ljuskälla kommer den snart dö. Tygblomma? Något annat? Tips mottages gärna!

Jag vill ha en egen McDreamy. Gärna orginalet, men jag inser att det är omöjligt och får nöja mig med att hitta ett substitut. Helst ska han vara narkosläkare istället för neurolog. Han måste se ut som Dr Shepherd, och han måste vara som honom. Kärleksfull på precis samma sätt.

Derek: I wanna be with you forever, and you wanna be with me forever. In order to do that we need to make vows. A commitment. A contract. Give me a piece of paper.
Meredith: I don't! I... I... I don't. I have post its!
Derek: (takes the post its and a pen) Ok. What do we wanna promise each other?
Meredith: That you'll love me... even when you hate me.
Derek: To love each other, even when we hate each other. (writes it down) No running. Ever! (Mer smiles and comes and sits in front of him) Nobody walks out. No matter what happens.
Meredith: No running.
Derek: (writes it down) What else?
Meredith: That we'll take care of each other, even when we're old, and smelly, and senile. And... if I get Alzheimer's and forget you...
Derek: I will remind you who I am, every day. To take care when old, senile, and smelly (writes it down) This is forever. (signs it) Sign.
Meredith: This is our wedding. A post it? (smiles)
Derek: Mhmmm. If you sign it.
Meredith: (signs it, and hands it back. Has tears in her eyes) Now what?
Derek: Now I kiss the bride. (They kiss)
Meredith: (smiling) Married.
Derek: (smiling) Married. (sticks their post it in Mer's locker) You see that? (Mer nods and smiles) Plenty of time.

Frank, Frankieboy, Franko, Franke, Frankis, Frankery, Älskling, Sötnos, Gullet.
Kärt barn har många namn. Vi älskar dig, jag och Vincent!
Du gör vår familj komplett!

Min stora tavla sitter äntligen på väggen ovanför soffan!

Wow. Ni fattar nog inte hur det känns. Men jag har kommit under den magiska gränsen. Jag väger numera under 60 kg! Som jag har kämpat. Nu är det bara att fortsätta.

Mitt gymmande har medfört en annan positiv sak också. När klockan ringer 08.30, för att det är dags att gå dit, så är jag supertrött och funderar alltid på att ligga kvar i sängen med Frank istället. Men jag lyckas alltid ta mig upp. Så var det inte för, säg, en månad sen. Långt ifrån. Jag är ingen morgonmänniska och kommer aldrig bli.

45 minuter på löpbandet blev det idag, intervallträning. Uppvärmning 10 min (powerwalk), och sen varvar jag powerwalk med att springa. 2 min vardera. De sista typ 5 minuterna powerwalkar jag igen. Gradienten kör jag på ett förinställt intervallprogram, den varierar mellan 1% och 6%. I slutändan blir det en del kalorier och en hel del svett!

Imorgon gymmar jag. 20 min uppvärmning på bandet, sen vikter tills musklerna skriker :)

Jag gillar kylskåpspoesi. Så jag har köpt min egen lilla variant, tidningsbokstäver med magneter på baksidan. Kul att skriva sina egna små budskap med



"There was a time you let me know
What's real and going on below
But now you never show it to me
Do you...?"

För ett litet tag sedan spenderade jag två dagar med att måla om köket, väggar och snickerier. Snickerierna blev vita på nytt, såklart. Väggarna blev liiite ljusgråa, det är knappt så att det syns om man bara tittar på väggen, men så fort man ser de vita detaljerna syns det tydligt.

Jag har inte bild på hur det såg ut innan, tyvärr. När jag satte igång ville jag bara skingra tankarna, och före-bilden föll ur minnet... Men jag kan säga att det var vitt, fast målat för ett bra tag sen och därmed ganska slitet och inte kritvitt längre.

Började med att måla väggarna, sen fick dörren in till sovrummet (som aldrig används, vi har t.o.m tagit bort handtaget) ny färg. Därefter snickerierna, och nu ikväll fick sig elementet en omgång. Och en ny köksklocka köpte jag också. 



Och nej, det är inte jag som har målat slarvigt när jag fixade listerna. Den vita färgen på golvet fanns där innan, tyvärr.

Jag har en dröm. Har haft den sen sex år tillbaka. Och den är så nära, men så långt utom räckhåll. Jag hade den i min hand, men den gled mellan fingrarna.

Nu undrar jag om jag någonsin kommer kunna hitta mig själv igen. Min värld rämnade, min uppfattning om verkligheten verkar vara bortblåst.

Jag vet att jag svamlar. Jag pratar i gåtor. Om ni tycker att det här är rörigt skulle ni se hur det ser ut i mitt huvud. Det passar inte ett ordningsfreak som mig.

Det bloggas flitigt om denna byxdress idag. Från H&Ms nyhetssida, som uppdateras varje torsdag. Jag tycker också att den är grym, och blir nästan sugen på att slå till. Men frågan är, kan man ha för mycket kläder i sin garderob? För isåfall ligger jag nog i riskgruppen..

Visit hm.com

På senaste tiden har jag fått dille på missbruk. Jag får för mig vissa stunder att det är lösningen på allt. Vilket jag såklart inser är fel. Men tankarna går lite såhär:

- Om jag bara hade ett beroende, vad som helst, så skulle allt kännas lättare.

Det finns många sorters beroende. Sex, nikotin, alkohol, droger, shopping. Kan man få bli bakberoende? Eller pysselberoende? Något harmlöst, liksom.

Livet går inge vidare för mig just nu. Motivationen tryter till allt. Knappt ens träningen går bra. Från att vilja gymma varje dag och tvinga sig själv att vila i en eller två dagar, till att bara känna BLÄ för allting.

Ska på maskeradfest nästa helg, har påbörjat min kostym (som jag ska sy själv). Alla attribut är införskaffade, och nu ska bara lite tyg införskaffas så att jag kan sätta igång.

Men det spelar ingen roll, just nu. För just nu är jag rätt låg och har varit det i några dagar/veckor. Försöker fly från verkligheten på alla sätt och vis, med varierande resultat. Det som blir mest lidande är pluggandet. Måste, måste, måste komma igång igen...

Har varit väldigt frånvarande i bloggen. Jag vet. Ni fortsätter trilla in här ändå, tack!

Det händer väldigt mycket nu. Väldigt mycket var en underdrift. Jag önskar så innerligt att jag kunde delge er, men det är inte officiellt ännu. Därav min ofrivilliga paus. Hur ska jag kunna skriva om annat?

Jag ska skärpa mig! Det ska jag. Har lite pyssel och dylikt att visa er

Här har ni, i brist på annat bloggmaterial, bild på mina senaste cupcakes. De blev inte alls, alls, alls lika bra som jag kan göra, men de dög och var godkända!



Kolamuffins med gräddfrosting




Hallonmuffins med ljuvlig vaniljfrosting.


Det går knappt en dag nu för tiden utan att jag får höra att jag borde bli konditor. Tål att tänkas på...

Har haft besök här i två dagar. Nikki och hennes två barn kom och bodde hos mig, eftersom att barnens pappa var väldigt sjuk.

Det var rörigt att ha dem här, men ännu mer tomt när de har åkt. Nu är det bara jag och Frank igen.

Alltså. Nu ska ni få se lite chockerande bilder. Såhär stor skillnad har det blivit på min kropp och mitt utseende på under ett år. Före- och efterbilder. Jag ska göra allt för att se ut som jag brukade...

Före, ca 50 kg:




Efter (+15 kg..)




Ingen vacker skillnad. Skäms nästan över att ge er det här svart på vitt. Men nu har jag gått ner ungefär 5 kg, och mitt ansikte börjar få sin rätta form igen. Tack och lov!

• Cupcaksen jag bakade till Tindras kalas blev mer än godkända. Om än inte tillräckligt snygga (bild kommer)
• Jag och Vincent fick rå om ännu fler kära med trerätters i fredags
• Idag ska jag slänga upp ett gäng auktioner på Tradera = PENGAR
• Att CSN har löst sig är fortfarande väldigt skönt!

Tråkigt är det dock att Vincent ska till sin kära far efter dagis idag. Men det är ju alltid lite skönt att vara "barnledig", kunna ta sovmorgon och komma och gå lite som man vill. Även om jag längtar ihjäl mig efter honom!

I met Him yesterday, just like that. I wasn’t prepared at all, so I tried to act as if I was invisible. Unfortunately, it didn’t work. He saw me. ‘Hi!’ he said. First followed an embarrassing silence, I did not have anything to say to him. But I came to my senses and greeted him anyway, just to be polite. That old trickster started talking about old times, like nothing had ever happened. And I fell for it! We started small talking about the past, and I almost enjoyed myself in his company. After what seemed to be forever, he asked me if he could get my new phone number, and if I wanted to go out with him. I thought for a few seconds, and asked myself what harm it could do. But when I opened my bag, and reached out for my calendar, I saw a glimpse of the scar on my hand. What was I doing? Who was I trying to fool? He would never change. I struggled too hard to untangle myself from my feelings for him a few years ago, and I knew better than to fall into that trap again! I gently tried to turn him down, but he begged for another chance. He swore that he was a different man these days. But I kept on being persistent, said ‘No’ and walked away!

At least that is what I wish I had done...

 

Last assignment.

 

Är hemma hos min bästaste bästa Nikki. Vi gör sånt som är typiskt oss. Bakar (hon bullar, jag cupcakes), pratar, pratar, pratar. Tittar på kläder. Tittar på skor. Pratar om killar. Vilka är snygga, vilka är inte. Planerar inför en kommande fest. Bara är!

När vi hade lagt oss började det viktiga snacket. Det livsnödvändiga. Demonstrationerna var kanske det viktigare.

Vi har aldrig påstått att vi är normala. Det är det som är charmen med oss.

Jag har precis beställt lite böcker, som Vincent ska få i julklapp och födelsedagspresent. Han älskar att läsa! Vi läser långa böcker och han tar verkligen in allt som historien handlar om. Vi är på biblioteket varje vecka som han är här och lånar nya böcker. Han har alltid tyckt om att läsa, det är väl därför hans språk är så sjukt utvecklat. Ni skulle höra honom prata, ni som inte känner honom.

Anyway. De här blev det:

Ok, I admit it again. I love shoes. I adore shoes. I... I'm addicted to shoes.

BUT WHAT THE HELL HAPPENED HERE!?

Det kryper i hela kroppen, på ett negativt sätt. Luften känns tunn och ögonlocken är tunga som bly. Borde sova. Helst nu. Men det är lite väl tidigt för det...

Såhär såg jag alltså ut när jag hade fixat håret:




Ofixat såg det ut såhär, burrigt, som en hjälm, och FULT:




Så den som ser efterbilden och inte tycker att det är snyggare, ja, den har nog ingen smak. Hihi :)

Den här dagen borde innebära något som jag har svårt att infinna mig i just nu. Den skulle vara symbol för något stort, fantastiskt. Men jag är inte riktigt där. Känslomässigt. Något fattas mig.

Men, av respekt för dagen i sig, tänker jag ägna den många tankar. Och jag ska använda den till att rannsaka mig själv.

...och spendera mer pengar på skor. Fast till Vincent den här gången.

När jag började träna kände jag mig bara fet och äcklig. Ville knappt gå dit, kände mig otroligt uttittad och vek. Man ska inte haka upp sig på siffror, jag vet, men sen jag äntligen började gå ner så gillar jag att gå till gymmet. Jag kan t.o.m känna mig snygg. Mina armar är som spaghetti och resten av kroppen är som köttbullar, men nu bryr jag mig liksom inte längre. För jag har börjat se resultat! Woho!

Efter ytterligare några dagar fick jag ont igen. Och jag lades in, igen. Den här gången nöjde man sig med att konstatera att jag hade blödningar vid äggledaren, men hormonerna höll äntligen på att sjunka.

Jag stannade två dagar, och det beslutades att jag skulle sätta in en spiral så fort hormonerna var nere på noll.

Vanlig syn hemma hos oss. De där två avgudar varandra!

I lördags kände jag mig faktiskt snygg i mitt hår (innan frisören i söndags). Men det var då en tanke föddes. Kanske skulle jag våga mig på en sidecut...? När ni ser bilderna tror jag att ni kommer förstå vad jag fick det ifrån. Jag lyckades ju verkligen få till en bra frisyr!

And I would like to prove my point with these lovely pieces!

Kan man ha för många skor med kilklack? Om alla är totalt olika i övrigt? Jag tror inte...

Alltså, har ni sett en snyggare halsduk någongång?



Vill ha. Men den är knappast värd 600 kr... Drömma kan man ju.

Vågen fortsätter att gå stadigt neråt. Jag kanske snart kan komma i mina kläder igen? Hoppas.

Har svettats på gymmet. Det ligger typ fem meter från vårt hus. Okej, kanske... 30 meter. Kanske 50. Men inte mer. Därför duschar jag alltid hemma. Men idag är vattnet avstängt. Det kom jag på när jag var utanför porten. Det slås på om 25 minuter igen, men jag skulle ju gärna duscha nu.

Kanske ska spendera tiden med att gå och handla lite. Men det känns sådär att göra det när jag är såhär svettig :)

När jag väl hade kommit hem fick jag gå och lämna blodprover varje dag, för att hålla koll på hormonerna som indikerade på att cellerna i äggledaren fortsatte förökas.

Efter några dagar hemma började jag få fruktansvärt ont igen. Precis lika ont som innan jag opererades. Jag låg hemma hos Viktor, och kunde inte göra annat än att vika mig av smärta. Samtidigt började jag få blödningar.

Så jag fick återigen åka ambulans, till samma sjukhus. Det konstaterades att jag hade en blödning i buken, men inte så stor att man skulle operera igen. Jag fick stanna för observation, och det upptäcktes snart att cellerna i äggledaren fortsatte att föröka sig. Man beslöt sig för att ge mig ännu en omgång cellgifter.

Även denna gång stannade jag i tre dagar innan jag fick åka hem. Jag hoppades innerligt att det skulle vara slut nu, men tji fick jag...

Robyn look-a-like, nästan Lisbeth Salander, cool, likt en kille, snyggo... Kär frisyr har många namn!

Jag har den mest olustiga känslan i kroppen som går att få. Ja, som fysiskt frisk alltså. Kan inte sätta fingret på den. Men den suger. Hårt.

• Min frisyr ÄGER.
• Idag var jag på ett spännande äventyr som ni tyvärr inte kan få ta del av än...
• Min helg var legendary. Helt sjukt bra.
• Vincent kom äntligen hit idag!
• CSN har äntligen löst sig, jag har fått pengar och har kunnat lägga undan en hel del!
• Frank fortsätter vara den mest underbara lilla katt som finns

Men om sanningen ska fram så är jag inte särskilt glad. Förutom över det faktum att min gullunge är här.

Visste ni att endast 127 personer i Sverige heter mitt efternamn? Jag, Vincent, pappa, lillasyster 2 och lillebror är fem av dem.

Dessutom finns det endast 25 personer i Sverige som heter mitt mellannamn. Jag och lillasyster 1 är två av dem.

 

Grundrecept på minicheesecakes

125 g digestivekex i smulor
5 msk smält smör
450 g ricottaost
450 g rumstempererad Philadelphiaost
2 tsk vaniljessens
3 dl florsocker
3 ägg

 

Blanda kexsmulorna med det smälta smöret, och fördela i formar. Tryck till hårt med en sked så att det pressas samman väl. Ställ in i kylskåpet tills bottnarna har stelnat.

Vispa samman ricotta och Philadelphia till en slät smet. Tillsätt vaniljessens och florsocker. Tillsätt sakta äggen och blanda väl. Skeda i smeten i formarna.

Grädda i 25 minuter på 150 grader.

Garnera med färska bär, riven choklad, strössel eller vad som faller er in!

 

Jag tycker om att ha lite tjockare bottnar, så jag gör ungefär dubbelt så mycket av kaksmulorna och smöret, men minskar istället på smeten. Man lär sig hur mycket man vill ha ungefär. För att smaksätta tog jag 500 g frusna bär, osockrade, som jag kokade tills de blev en soppa. Jordgubbarna mosade jag lite extra, för att bli av med bitarna. Rörde ner detta i grundsmeten.

Alltså, ju mer jag kollar på bilder på frisyren, eller kollar mig i spegeln, desto mer förälskad blir jag i mitt hår. När idiotfrisören klippte av det alldeles, alldeles, alldeles för kort i juni ville jag bara gräva ner mig. Nu, fyra månader senare, vill jag knappt ha långt hår igen.

Varför ska jag ha min vanliga, snälla frisyr när jag kan ha den här med lite edge i? Jag känner mig som en helt ny människa, jag känner mig cool och het.

Jag klippte mig idag. Som ni kanske vet så gick jag från långhårig till korthårig i somras, och var stört missnöjd. Nu har det vuxit ut en bra bit, men frisyren såg mer ut som en hjälm än något annat. Så jag gick till frisören för att fixa till det lite. Och jag är så stört nöjd att jag nästan funderar på om jag ska strunta i att spara ut långt igen ;)



Min sidecut äger!

Jag älskar hösten. Och jag älskar koftor. Det är ett plagg jag använder i princip varenda dag, sommar som vinter. Och den här hösten har de här två härligheterna flyttat in hos mig. Helt underbara, båda två!

Jag är förvirrad. Lite lost i mig själv. Det pågår ett litet krig i min själ. Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Inget ovanligt med de här känslorna. Jag har såna perioder. Det har väl alla?

Jag vet inte om jag har sagt det förut, men när jag var yngre blev jag väldigt mobbad i skolan. Väldigt. Det slutade med att jag sjukskrevs från högstadiet, först på halvtid men sen på heltid, och jag fick flytta till andra sidan stan.

Sen dess kan jag inte sätta foten i skolmiljöer. Det är skitjobbigt. Så när jag har läst klassrumskurser, så har det alltid gått lite sisådär.

Men den här hösten har jag studerat på distans. För att undvika att ha för mycket att tänka på samtidigt så delade jag upp terminen, så jag har läst på heltid men dubbelt så snabbt. Dvs, två kurser med poäng motsvarande heltid har jag läst på tio veckor. Och det är nog det bästa jag har gjort för mig själv! Det har varit lite intensivt vissa veckor, men hellre det är fyra slutprov samtidigt.

Till nästa termin har jag sökt enligt ungefär samma upplägg. Jag har sökt i tioveckorsperioder, men uppdelningen ser lite annorlunda ut. För nästa termin kommer jag behöva läsa tre kurser per tio veckor, istället för två som den här hösten. Så då har jag delat upp det ytterliggare lite. Stora kurser som 100 p läser jag på fem veckor, och två mindre kurser om 50 p vardera kommer jag läsa på fem veckor.

Det blir sex kurser allt som allt. Ganska intensivt, ja, men jag tror att det blir kanon. För sen är jag ju klar! Herregud. Sen är jag äntligen, äntligen, äntligen, äntligen klar!

Hittade nyss ett rätt oanat område för Svinto. Jag har skrubbat hela golvet i köket med det nu, och jag måste säga att golvet är som nytt. Det är helt stört vad mycket ingrodd smuts som finns i golv, som inte försvinner med vanliga moppen. Hur mycket man än moppar.

Ja, nu skiner det och är ungefär 20 nyanser ljusare. Äckligt var ordet!

Underbar klänning från H&M. Den blir din för 349 kr. Snygg, men den blir inte min.

På förfrågan av Lisa fortsätter jag nu med recepten på det jag hittills lagt upp i bloggen.

Djävulsmuffins (med en liten egen twist)

3 3/4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
3 1/4 dl farinsocker
225 g rumstempererat smör
2 ägg (vita och gulan separerade)
100 g smält choklad
1 tsk vaniljessens
1 dl mjölk
3 tsk chilipulver


Vispa samman socker och smör. Tillsätt äggulorna och vispa väl. Tillsätt smält choklad, vaniljessens och chili, vispa väl. Tillsätt bakpulver och omväxlande mjöl och mjölk. Vispa äggvitorna hårt vid sidan av tills det bildas toppar, vänd försiktigt ner i smeten.

Grädda i 20 min på 175 grader.


Vaniljfrosting

60 g rumstempererat smör
100 g rumstempererad Philadelphiaost
5 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
1/2 dl kakao

Blanda ihop ingredienserna, spritsa ut på de svala muffinsen.

Ännu en fortsättning, på det här inlägget. Ber om ursäkt igen för att det blir så uppdelat.

Tre dygn på sjukhuset följde. Jag var aldrig tillräckligt smärtlindrad, man lyckades aldrig uppnå en bra nivå igen. Mitt blodvärde var riktigt dåligt, och när jag inte grät av smärta sov jag. Jag åt nog inte en enda tugga under de här tre dygnen, allt morfin och smärtan gjorde mig väldigt illamående.

Besökstiden var mellan 14-19, och jag minns att jag varje dag väntade på att klockan skulle bli 14 så att Viktor kunde komma och hälsa på mig. Speciellt minns jag en dag, då jag väntade med spänning. Jag somnade, och vaknade runt 15 kanske. Blev lite sur för att han inte var där, men somnade om. Kl 16 vaknade jag igen, och tog upp telefonen för att smsa och fråga vart han var någonstans. Då upptäckte jag honom där, vid sidan av min säng. Han hade suttit där sen kl 14, men hade inte vågat väcka mig.

Men mina blodprover såg inte alls bra ut. De visade på att de genom operationen inte lyckats få bort alla celler från utomkvedshavandeskapet, utan det som skulle varit moderkaka låg nu och växte på sig i äggledaren. Jag fick därför cellgifter, för att ta död på de här cellerna.

Tre dagar efter operationen fick jag komma hem. För ett litet tag iaf...

- You don't feel nothing, all right? You didn't feel nothing today, you felt scared, you were terrified, you were angry at me. After what you've been through you're allowed. All right? That's what you should be feeling. I know, because when I was there I felt all these things and I took it all out on you. And you were patient, you were kind, and you stayed through it. Because you love me. You love me. So, uh, you can be scared with me, or you can be pissed with me or at me. I don't care, cause I'm gonna stay through it all. I'm not going anywhere, I'm not going anywhere without you.


En dag. En dag ska det bli verklighet.

Tittar ni på Idol? Vilka är era favoriter?



Det här är mina favoriter! Olle, Minnah och Daniel. Mest Daniel :)

 

Här är årets första julklappar! I år blir alla paket svarta med mönstrade snören. Och hjärtettiketter. Just de här två är till Viktor.

Fortsättningen på det här inlägget. Har fått dela upp det i flera inlägg för att historien är så lång...


Jag fick inte gå på toaletten själv. Jag förstod just då inte varför, men Viktor har berättat att jag var rätt borta pga allt morfin. Det beslutades tillslut att jag skulle opereras akut, eftersom att jag hade fruktansvärt ont.

Jag var nästan övertygad om att jag inte skulle vakna upp ur narkosen. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Trots min utbildning, så såg jag liksom ingen utväg ur det här. Jag opererades, och man kunde konstatera att jag hade ett utomkvedshavandeskap och en rätt stor blödning i buken. Ägget togs bort, och blödningen togs hand om. Det här var alltså anledningen till att jag svimmade på Gröna Lund.

När jag vaknade trodde jag ärligt att jag var död. Och var jag inte det så skulle jag dö när som helst. Det gick inte att väcka mig, och man hade då gett mig ett läkemedel som slår ut all smärtlindring. Jag vaknade alltså nyopererad, utan smärtlindring. Passande nog såg jag min skärm med min status, blodtryck, puls, temp, andningsfrekvens och saturation (hur många procent syre det finns in blodet). Utan att gå in på detaljer kan vi sammanfatta det med att jag mådde riktigt risigt. Jag tänkte konstant att jag skulle dö, där och då. I åtta timmar fick jag ligga på uppvaket, i vanliga fall ligger man i ca en timme.

När jag kom ner till avdelningen mådde jag inte alls bra. Smärtlindringen låg inte på en bra nivå, och jag hade ont. Försök föreställa er hur man mår efter en bukoperation, utan smärtlindring...


Fortsättning följer (igen)...

Min älskade Frank har en favoritlek. Den inkluderar hans absoluta favoritboll. Han vill att man ska kasta iväg den till honom, inget konstigt med det. Det märkliga ligger i att han springer efter den, tar den i munnen och kommer tillbaka med den. Han lägger den bredvid mig i soffan och tittar på mig med bedjande ögon.

- Snäääääälla rara matte, kasta den igen! Åh snälla!

Sagt och gjort. Bollen flyger iväg genom vardagsrummet med katten efter. Sen hör man ett evigt plingande när han tar den i munnen och kommer springandes med den igen.

Jag kastar, han hämtar. Som en hund. Gärna flera timmar i sträck!

- Christina, I know what you're feeling.
- I don't feel anything. I can't be in there, and if I can't be in there, I don't know where I'm supposed to be.
- You're supposed to be here, you're my wife. You can just be here!


En dag. En dag ska det bli verklighet.

Underbar klänning från H&M, 99 kr. Enda nackdelen är 100% akryl.

- I know who she is, and if she is going through her worse right now I wanna go through it with her. She makes me happier than... Anything I've ever known. And if I can have a part of making her happier, then that's all I wanna do. It's all I wanna do for the rest of my life.



En dag. En dag ska det bli verklighet.

Allt är förbi. Allt är över.

Var ute med min vän Björn ikväll. Middag med tillhörande öl. Efter maten gick vi vidare till en bar, där en kille rätt uppenbart försökte ragga på mig. Jag blev inbjuden att komma till hans bord med hans vänner. Han ville skåla med mig och hans blickar sa mer än nog.

Men jag var inte intresserad. Jag och Björn styrde våra steg mot tunnelbanan och åkte hem istället.

För ett år, en månad och en vecka sedan opererades jag akut.

9 september var datumet, en onsdag. Jag satt i klassrummet, jag läste en sjukvårdskurs då. Vi hade precis pratat om gynekologiska sjukdomar, och jag hade skrivit ett arbete om utomkvedshavandeskap. Just den här lektionen pratade vi om smärta. Vad som utmärker smärta, vad de subjektiva symtomen är och hur man kan mäta smärta.

Innan lektionen hade jag ätit lunch med Viktor, och sa att jag mådde ganska dåligt. Men jag skulle ändå kämpa, jag skulle ta mig till lektionen. Väl i klassrummet var det många som kommenterade att jag inte alls såg ut att må särskilt bra, jag var blek och såg väldigt sliten ut.

Mitt i lektionen, om smärta, räckte jag upp handen. Ordet blev mitt, och jag kved till.
- Jag har ont...
Läraren kom till min plats, och jag brast i gråt. Smärtan var outhärlig, säkert en åtta på VAS-skalan som vi talade om (8 av 10). Jag vek mig dubbelt och läraren fick med möda in mig in i personalrummet. Ambulans tillkallades, eftersom att jag knappt var kontaktbar i min smärta. Det var samma ambulanspersonal som hade hämtat mig från spelningen på Gröna Lund fem dagar tidigare.

Vi åkte till sjukhuset som jag arbetar på, och jag kördes snabbt till gyn. Man kunde inte hitta något på ultraljud eller med hjälp av prover, men man pumpade mig full med morfin. På en timme fick jag dubbelt så mycket som någon med min storlek bör få, eftersom att smärtan inte gick att dämpa.


More to come...

För ungefär ett år och en månad sen var jag och Viktor på en spelning på Gröna Lund. Det var Håkan Hellström som spelade, och vi såg verkligen fram emot den här spelningen.

Men när tredje låten började kände jag hur jag tappade greppet om världen. Jag minns att jag dunkade Viktor i bröstet för att han skulle se att jag mådde dåligt, och jag minns att jag dunkade och dunkade och undrade varför han inte fattade att jag inte mådde bra.

I själva verket höll han på att dra ut mig ur publikhavet, men det uppfattade inte jag innan jag svimmade. Jag minns bara fragment efter det, hur Viktors kompis Martin upptäcker oss och slänger upp mig på axeln (minns bara texturen i hans tröja som han hade på sig), och sen är det svart. Jag vaknade inte förrän vi var i ambulansen på väg till sjukhuset jag jobbar på.

Eftersom att jag hade vaknat lät de mig gå därifrån när vi väl var framme, istället för att vänta i flera timmar på akuten när jag egentligen mådde bra. Orsaken till att jag svimmade var okänd, men alla värden såg bra ut så vi åkte hem och sov.


Fortsättning följer...

Jag drömmer mardrömmar varenda natt. De återspeglar oftast saker jag är rädd för, oavsett om jag vet om det eller inte.

De senaste nätternas mardrömmar har handlat om en och samma sak. Jag förlorar den näst viktigaste personen i mitt liv. Omständigheterna är bara vedervärdiga. Personen i fråga dör inte, tack och lov. Men det som händer är nästan värre. Nej, det är värre.

Inatt pågick drömmen hela natten. Jag vaknade säkert 10 ggr och trodde att det var sant. Vågade inte somna om, men tillslut gjorde jag det. Och då fortsatte drömmen, vidare och vidare. Varje gång vaknade jag upp mer skräckslagen än jag var gången innan.

Känslan var fruktansvärd. Jag har aldrig känt mig så ensam och så lämnad. Varenda gång jag vaknade var det med ett litet ryck, och alltid av ett ljud som "antydde" på att drömmen var sann. Sista gången var det Frank som bet i ett papper, och det lät precis som ljudet av något i drömmen. Då var klockan 7, och jag vägrade somna om. Fast jag gjorde det ändå. Och drömmen blev ännu värre...

Jag vet inte hur jag ska kunna somna ikväll. Om drömmen fortsätter idag igen så vet jag inte vad jag ska ta mig till...

I spend every minute of every day worrying.

Ja, jag började ju skriva om det tidigare idag. Att jobba upp sin föräldrapenning. Jag vill gärna spinna vidare på det där, men först vill jag poängtera en sak. Jag vet att det är många som läser här. Vissa känner jag, andra känner jag inte. En del är mina vänner, men det är också en del från "Viktors sida" som hamnar här emellanåt. Det som skrivs i det här inlägget är mina egna tankar. Mina spekulationer. Inga fasta planer. Ingenting. Bara mina egna åsikter. Så, nu har vi klargjort det. Det som kommer skrivas här är inget jag och Viktor diskuterar, och kanske inte ens hans åsikter. Jag vet inte.


Anyway.


När jag fick Vincent så var jag rätt ung. Jag hade ingen fast inkomst och hade precis flyttat hemifrån när jag fick veta att jag var gravid. Vi levde på Sebastians inkomst, som inte var den fetaste lönen i världen kanske. Men vi klarade oss. Vi kunde unna oss den mat vi ville ha, vi kunde göra roliga saker. Varenda krona tjänade vi ihop själva, på min föräldrapenning som motsvarade lägsta nivån, och hans lön. Inga bostadsbidrag, inga socialbidrag, ingenting.
Vi hade en bra tillvaro. Vincent hade inga ärvda eller begagnade kläder, vi hade råd att köpa det vi själva ville ha.

När vi separerade fortsatte ekonomin på samma sätt. Jag och Vincent kunde unna oss roliga saker, vi åt den maten vi ville ha. Vincents garderob fylldes snabbt med lite dyrare kläder. Vi levde på mitt studiebidrag + lån. En enda gång tog jag hjälp av socialen, det var i december 2008 eftersom att man inte får CSN under julen och på den tiden hade jag inget jobb.

Att plugga med barn är verkligen ingen dans på rosor, men det är långt ifrån omöjligt. Ja, han var sjuk emellanåt. Ja, vi hade inte ett överflöd med pengar. Men vi var aldrig fattiga, och jag gick ut skolan med bara VG och MVG.


Men man lär sig. Jag kommer aldrig vilja skaffa barn innan jag är klar med min gymnasieutbildning (som alltså är klar snart!). Och jag kommer vilja ha jobbat upp min föräldrapenning innan jag får barn igen. Det är långt ifrån omöjligt att få barn utan att ha ett högre SGI (sjukpenninggrundande inkomst), men jag vill ändå ha lite mer pengar den här gången. Jag vill inte känna att jag blir helt försörjd på Viktors pengar.

Vi har absolut inga planer på att skaffa ett syskon till Vincent den närmsta tiden. Inte i år (han är ju inte ens hemma), och vi planerar det inte nästa år heller. Däremot har vi pratat om att vi vill ha barn tillsammans. När det än blir. Jag är antagligen redo för det lite tidigare än vad han är, av förklarliga skäl. Jag har ju redan barn. Men självklart är det mest smarta att även han är klar med sina studier innan vi får tillökning. För allas skull, framför allt Viktors egen skull!

Rensade kameran här om dagen. Vincent har börjat intressera sig för att ta kort, och de här bilderna hittade jag



Inspirerad av modebloggare? "Jag ska ta kort på mina byxor mamma!"



Frank är hans favoritobjekt. Han har lyckats ta lite bättre bilder än den här dock!

Är så himla känslosam nu för tiden. Skulle säga att det började för en vecka sen. Eller så har jag bara råkat se saker som träffar mig rätt i hjärtat. I PS. I love you var det en dialog som fick tårarna att spruta likt Niagarafallen. I de två senaste avsnitten av Grey's Anatomy hände precis samma sak.

Det är som om någon trycker på en knapp. Vissa ord talar till mina känslor så otroligt väl. Som om orden och känslorna är sammanflätade.

Ord som låter känslorna få utlopp. Som lyfter på locket lite, lite, och släpper ut lite av det där onda. Som lättar lite på trycket på det infekterade såret i själen.

Typ.

Sista insändningsuppgiften i samhällskunskapen gick ut på att jag skulle välja ut en ledar- eller debattartikel från DN, SvD eller GP och analysera den och besvara en del frågor.

Mellan de tre tidningarna var valet mycket enkelt. DN nu och för alltid. Lite färgad av den familj jag ska giftas in i? Nejdå ;) Och valet mellan en debatt- eller ledarartikel var inte så svårt heller. En sekund senare satt jag med en ledare skriven av självaste Viktors pappa.

Som ni kanske vet sen tidigare tycker jag mycket om hans pappa. Jag tycker att han är cool och allmänbildad och smart. Så att analysera något skrivet av honom är en ny erfarenhet som jag tror gynnar mig. Kanske vågar jag t.o.m låta honom läsa mitt arbete i framtiden.

Fick mitt slutbetyg i Engelska nu. MVG. Hade inte förväntat mig mindre, men var någonstans lite orolig för ett VG. Orolig eftersom att jag vet att jag klarar av att prestera på MVG-nivå.

Och det jag håller på med nu, mitt projekt i hemmet, undra hur mycket kalorier man bränner på det. Jag svettas som en gris, och har ändå bara gjort typ en femtedel av det hela!

1. Nämn 3 saker du alltid har i kylskåpet? (utöver mjölk, smör, ketchup)
Fetaost, färska champinjoner, yoghurt

2. Nämn 3 saker du alltid har i frysen?
Pannbiffar ala Nathalie, köttbullar ala Nathalie, kycklingfiléer

3. Nämn 3 saker du alltid har i ditt torrförråd?
Vetemjöl, bakpulver, vaniljsocker (och alla andra saker som krävs för att kunna baka på impuls ;))

4. 3 saker du älskar men köper sällan för det är för dyrt, tyvärr
Designkläder, resor, nya möbler

Lisa efterfrågade recept på det jag visat upp i bloggen, so here we go!


Grekiska pannbiffar:

1 kg nötfärs
Soltorkade tomater efter eget tyckte (tror jag hade ca 100 gram?)
300 gram fetaost
En stor rödlök
Fem ägg
Vitlök efter eget tyckte (jag hade några klyftor, älskar vitlök!)
Salt
Peppar
Chili


Blandade alla ingredienser och stekte på. Jag steker alltid på lite högre värme än mellan (7-8 av 12), för jag vill inte ha dem så mörka utanpå samtidigt som jag inte vill att de ska bli helt helt genomstekta. Värmen som är kvar i biffarna när man tar av dem från plattan fortsätter att sprida sig inåt, dessutom tycker jag att det är saftigare om de inte är helt bruna inuti.
Mycket enkelt! Jag gillar att göra mycket, för då kan man frysa in och ta fram vart eftersom.

Jag inspirerades lite av Mazlin, som skrev om julen idag. Hon skriver om vad hon har fixat och vad som är kvar.

Vincent ska få paketkalender i år. Fast jag tror att han får varje advent, för jag vill inte köpa en massa skitsaker bara för att han ska få paket varenda dag. Hittills har jag ett paket, ett sjörövarskepp. Sen antar jag att det blir någon bok, kanske en Lego-sats och så är jag sugen på lite pysselsaker.

I år är det bara jag och Viktor på julafton, så vi firar nog med hans familj kan jag tänka mig. Eller ja, det blir så om jag får bestämma! Eller så kanske jag ska passa på att jobba? Nja. Med tanke på att Viktor kommer hem från Holland bara någon dag innan julafton så är det nog inte ett alternativ.

Och så julklappar! Jag var uppe på vinden idag och rensade bland alla saker där. Hittade tre banankartonger fyllda med leksaker som vi har fått ärva av min lillebror. Så där har vi Vincents julklappar i år! Och födelsedagspresenter. Det jag hittade är sånt som han kommer att fullkomligt älska! Till Viktor har jag kollat på lite olika saker som jag tror att han skulle uppskatta. Mina föräldrar är det alltid svårt att köpa till, mina syskon lika så. Och så har vi Viktors familj. Ska man köpa något till några utöver dem?

Jag fick faktiskt också en present av Katten och Fritz i fredags. Men den är så fin så den förtjänade ett eget inlägg :)



En snowball med hjärtan i. Och vad döljer sig bakom dem...?



Hihihi, en bild på min käresta när han var liten. Älskar Franks nyfikna huvud där i bakgrunden också.

Okej, ni vet att jag har försökt att gå ner i vikt? Och att jag har provat många saker. Naturdiet, träning, GI, och nu LCHF. Det har gått väldigt segt. Väääldigt segt.

Min startvikt när jag började med LCHF var ca 64 kg. Jag säger ca för att jag vet att vikten ändras väldigt mycket från dag till dag, men morgonvikten pendlade mellan 64 och 65. Inga kläder passade.

Startmåtten såg ut som följer (mätt i slutet av september visserligen):

Vad: 33 cm
Lår: 55 cm
Rumpa: 98,5 cm
Mage: 91 cm
Midja: 76 cm
Bröst: 86 cm
Överarm: 27 cm
Överarm spänd: 28 cm

Problemområdena är rumpan, magen, midjan och bröst.


Och vet ni vad? Idag visade vågen på 60,5! Jag har inte legat under 61 kg på... Ungefär åtta månader? Jag är ju inte nöjd, i ordets rätta bemärkelse, men det är en väldigt bra start! Motivationen att ta mig till gymmet oftare än 2-3 ggr i veckan är högre än någonsin. Och måtten? De gamla står inom parantes (även om ni ser dem här ovanför)

Vad: 33 cm (33 cm)
Lår: 54 cm (55 cm)
Rumpa: 97 cm (98,5 cm)
Mage: 89 cm (91 cm)
Midja: 74 cm (76 cm)
Bröst: 83 cm (86 cm)
Överarm: 28 cm (27 cm)
Överarm spänd: 30 cm (28 cm)


Alltså de här resultaten är ju fantastiskt motiverande! Minskningarna är marginella rent måttmässigt, men det klättrar neråt och framför allt ser jag skillnad i spegeln. BH:arna är inte lika svårknäppta längre. Och på vågen ser jag ju verkligen skillnad! Snart kanske jag kan försöka mig på att komma i ett par byxor igen...?
Och att överarmarna växer är bara positivt. Ni skulle bara veta hur taniga de är :)

Nu väger jag lika mycket som den här dokumentförstöraren!

Middagen idag var ett litet ihopplock av det jag hade hemma, som är LCHF-vänligt.


Ett paket fryst torsk
Fiskbuljong
Lagerblad
Krossade tomater
Grädde
Vitlök
Pressad citron
Salt
Peppar


Jag förkokade torsken i fiskbuljongen och lagerbladen, 3-4 min i skjudande vatten räcker! Vid sidan av kokade jag upp såsen bestående av tomaterna och grädden. Smaksatte med en skvätt pressad citron, en vitlöksklyfta, salt och peppar. Blandade därefter ner torsken i såsen och kokade broccolin.

Blev inte supergott, men det dög absolut en dag som denna. Det blev över till två portioner till.

Jag har en kompis som håller på med en undersökning för ett arbete. Jag ber alla föräldrar (mammor och pappor!), blivande föräldrar, och alla ni som funderar på att skaffa barn men inte är där riktigt än att delta i den!

Undersökningen består av 13 frågor och tar inte särskilt mycket mer än en minut att besvara.

Delta i undersökningen här!

Anonym om Problemen hopar sig:

"klarade dig helt själv"
- fast det gjorde du ju inte om nån annan försörjde dig. så du borde tacka honom och inte dig själv! men csn kan vara riktigt ruttna och ibland får man tyvärr ligga på dem. sånt här ska ju inte få hända.




Okej. Alltså. Jag borde inte ta åt mig. Men jag frågar mina läsare, mina vänner och framför allt min kära sambo (ja, det här inlägget ska du kommentera Viktor).

Tror ni att jag inte är tacksam mot Viktor? Tycker ni att det inte alls framgår vad han gör för mig? Ja, han hjälpte till rent ekonomiskt. Men vad jag syftade på är att jag tog fighterna helt själv (vilket framgår väldigt tydligt av inlägget) när jag trodde att jag inte skulle klara av det.

Är det här ett typexempel på jantelagen? Jag är stolt över att jag klarade av något jag inte trodde att jag skulle klara av, får jag inte vara det bara för att Viktor hjälpte mig rent ekonomiskt?

"Du borde tacka honom och inte dig själv!". När tackade jag mig själv? Och sen när visar jag inte Viktor uppskattning, både i handlingar och ord i bloggen? Och framför allt, ord till honom.

Igårkväll skickade jag in ansökan till Vuxenutbildningen. För vårterminen. Jag törs knappt säga det här, men efter vårterminen har jag 50 poäng kvar... 50 POÄNG! Så stört lite. Jag är snart där! Ett halvår till av heltidsstudier och sen ynka 50 poäng att läsa vid sidan av någon annan sysselsättning.

Men vad ska jag göra när jag äntligen, äntligen, äntligen är klar med den här jävla gymnasieutbildningen? Jag vill gärna gifta mig och skaffa mig en bunt ungar till, när jag inte har studiehindret längre. Men vi får väl se vad som händer med den saken. Borde ju jobba ihop en föräldrapenning innan jag försätter mig i den situationen igen. Och då utgår jag alltså bara från mina egna perspektiv, sen har vi ju en annan människas aspekter att väga in. En annan person som såklart vill och bör avsluta sina studier och skaffa ett jobb.

Nu börjar det här inlägget handla om något annat än det jag hade tänkt från början. Känner ändå att jag vill spinna vidare, så jag gör det i ett annat inlägg.

I vilket fall som. Ansökan för kurserna är inskickad och jag är nöjd med utformningen. Jag har i samma veva ansökt om CSN, nu tänker jag vara ute i god tid.

Det känns skönt! Ett halvår framåt är klart, jag hatar att inte veta vad som händer och därför känns det superskönt. Och egentligen kan vi säga att nästan ett år framöver är klart, för under sommaren ska jag väl jobba ihjäl mig igen :)

"Ibland" regnar det i Amsterdam. "Ibland" väldigt mycket. När vi var på väg hem från en kompis till Viktor bara öppnade sig himlen och vräkte ner en syndaflod över oss. Vi såg ut som dränkta råttor när vi kom hem, och var dyblöta inpå underkläderna.

Kom helt plötsligt att tänka på en händelse som utspelade sig för snart sex år sen. Jag var så ledsen, jag var helt förstörd verkligen. Hade inga pengar på telefonen och allt jag ville var att ringa till pappa. En äldre kvinna kom fram till mig på pendeltågsperrongen och frågade om hon kunde hjälpa mig med någonting. Jag sa att jag så himla gärna ville ringa min pappa. Hon lånade utan tvekan ut sin telefon, så att jag kunde ringa honom och be honom ringa upp mig på min egen mobil.

Väl på pendeltåget fortsatte jag störtgråta och en ung man gav mig en mandarin med motiveringen "Jag älskar mandariner och mår alltid bättre när jag äter dem". En annan man, medelålders, försäkrade sig om att jag inte skulle vara ensam hemma när jag kom hem. Han berättade att han arbetar med ungdomar och att det riktigt skar i hjärtat när han såg mig så ledsen.

När jag klev av vid min station kom en ung tjej fram och gav mig en pappersnäsduk.


Tänk att det finns såna fina människor. Fyra främmande människor som verkligen kände medlidande med mig den här otroligt jobbiga dagen. Som brydde sig om mig mer än jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Och det var ju så enkelt för dem! Några vänliga ord, en näsduk och en mandarin fick mig att känna mig så uppskattad som människa. Jag var sedd, och jag betydde något!

...men det gör även lösningarna! Jag har ju nu äntligen kunnat studieförsäkra för höstterminen. Jag blir lycklig när jag går in och kollar mina utbetalningar och ser att det finns en planerad på en hel del pengar. Vartenda öre behövs!

Men nu har jag även lyckats få tag på Vuxenutbildningen, och jag är inskriven på min svenska-kurs! Åh, vilken lättnad.

I och med detta har jag dessutom kunnat ansöka om studiemedel för de kommande 10 veckorna.

Ska sätta mig ner och räkna igenom mina poäng och se vad mer jag behöver för kurser, och söka inför vårterminen. Slutet på min gymnasieutbildning är väldigt, väldigt nära! Jag kan nästan ta på målsnöret. Nästan. Vilken känsla!

Den här hösten har hittills varit minst sagt turbulent. Jag är nu helt förvånad över att jag har klarat av de tio studieveckor jag precis lagt bakom mig.

Det började med CSN. Vet ni att jag hela hösten hittills inte fått ett enda öre från dem, trots att jag studerar på heltid? Jag och Viktor har levt på hans pengar. Som tur är får man hela terminens studiebidrag i ett svep när man studerar utomlands, annars hade det varit svårt.
I alla fall. Det började med dem. Min ansökan hamnade hos handläggare pga att de tyckte att jag saknade poäng från tidigare perioder med studiestöd. Vi fick veta att handläggningstiden var ca fem veckor, och för att underlätta och snabba på ärendet skulle jag skicka in lite intyg och skriva ett brev. Sagt och gjort, högst två dagar senare fanns papprena hos CSN. Bara att vänta... När fem veckor hade gått fick jag veta att jag var tvungen att komplettera, trots att jag hade gjort allt de bett mig om och mer därtill. Skickade in kompletteringarna samma dag, och två veckor senare skulle jag få ett beslut. "Vi saknar uppgifter från dig" fick jag veta. Igen. Kompletterade, igen. Två veckor senare, "Vi saknar uppgifter från dig". Ringde dem dagligen och fick tillslut prata med en väldigt bra handläggare förra veckan. Hon la till mig på sin bevakning och ringde upp två dagar senare.

- Nu har jag löst det här. Du saknar inte alls några poäng. Om du inte har hört från oss senast fredag så ring igen. Dina pengar ska komma.

Mitt hjärta tog tusen glädjeskutt. Det hade bara tagit dem över tio veckor att komma på att jag inte alls saknade poäng, men jag var glad. Fredagen kom och gick, så jag ringde idag. Pratade med jordens mest otrevliga handläggare som sa att jag ska vänta tre veckor till!? Och att jag får skylla mig själv för att det tagit så lång tid. Men hon kom väl till insikt med att jag inte gjort något fel alls, och ett tag senare hade hon ordnat mitt ärende och jag har nu kunnat studieförsäkrat.

Men det slutar inte här. Idag börjar ju min nya studieperiod. Jag har sökt heltid igen, Historia och Svenska B. Skickade in mitt betyg i Svenska A innan ansökningstiden för den här perioden var slut, och det inkom typ en vecka innan ansökningen gick ut. Jag kan se det på Mina Sidor, stämplat med inkomstdatum och allt. Historiekursen har jag kommit in på, men svenskan har dragit ut på tiden. Och för en vecka sen fick jag ett brev där det står att jag inte är behörig att läsa kursen!? MVG i Svenska A ska väl räcka för att få läsa Svenska B, eller? De har telefontid 9-11 mån-tors. Jag har ringt varannan minut, och får bara veta att det är många som ringer och att jag ska återkomma. Idag börjar den här kursen, och skolan kan inte skriva in mig eftersom att det är Stockholm Stad som ska sköta intagningen. Så jag måste åka dit på deras besökstid, för att lägga till mig till en kurs som jag redan borde vara inskriven på sen flera veckor tillbaka.

Och det roliga är att innan jag skrivits in på den här kursen, och därmed kommer upp i tillräckligt med poäng för att räknas som heltidsstuderande, så kan jag inte ansöka om studiemedel. Kul va? Hur lång tid ska det behöva ta den här gången? Jag är ju uppenbarligen clean och har varit hela tiden, men ändå skulle jag skicka in intyg på intyg på intyg på intyg och vänta typ tolv veckor på ett ärende som de hade kunnat lösa på en dag.

Som sagt. Jag vet inte ens hur jag har överlevt de här veckorna. Att ensam ta alla de här fighterna, när jag inte ens har pengar till mjölk, har varit jävligt tufft. Men nu är det över, typ. Nu ska det lösa sig. Och jag klarade det, helt själv!

• Jag har sannerligen den mest underbara katt som någonsin funnits. Han, och Eddie såklart...
• Vincent sov så bra i min säng i lördags och inatt. Äntligen lite sömn!
• Jag är berikad med så otroligt underbara familjer i mitt liv. Jag kan inte ens beskriva med ord vad Viktors samtliga familjemedlemmar betyder för mig!
• Mina två kurser är äntligen klara, och en (två) nya börjar idag.
• Och de nya köksgardinerna jag syr på blir perfekta :)

I fredags bjöd jag in Viktors mamma Katten med familj. Jag lagade köttfärsbiffar på grekiskt vis, med fetaost, rödlök och soltorkade tomater. Till efterrrätt blev det halloncheesecaksen :)

Vi tittade på Idol tillsammans. Katten fick uppleva hur underbar Frank är, och hennes man Fritz hjälpte mig att få upp min fina stora tavla ovanför soffan. Och Vincent fick en present som han blev helt överlycklig för och inte har släppt många sekunder sen han öppnade den. Två skumsvärd! Nu kan han sluta leka att hans sopborste till sin leksaksstädvagn är ett svärd.

Jag gillar idén att ha många små gästhanddukar, så att varje gäst kan använda en ny. Och tvättmaskinen har en tendens att bli samlingsplats för onödiga saker. Så jag sprayade två bruna korgar svarta och fixade klädsel till dem. En för rena handdukar, och en för de smutsiga. Blev väldigt nöjd!

Och här är mina senaste bakverk.



Choklad-chilimuffins med vanilj-chokladfrosting.




Minijordgubbscheesecakes med chokladflarn och jordgubbskross.




Minihalloncheesecakes med chokladflarn.

Vincents gardiner har fått sig en uppdatering, och köket ska få helt nya gardiner. En kudde ska få ett nytt fodral, och lite korgar ska få tyg i sig. Vår picknick-korg t.ex., ska få ny skrud! Och ny färg.

På tal om det måste jag visa er mitt senaste projekt som jag slutförde innan jag åkte till Amsterdam. Blev supernöjd!

Jag kanske, återigen, är den sista i världen. Men igår såg jag PS. I love you för första gången. Så jävla bra film. Åh gud. Jag grät oavbrutet. Och så berättade Nikki för mig att det finns en bok, som är ännu bättre. Jag som älskar att läsa ska ta mig till biblioteket i veckan och låna den right away.

Men iallafall. PS. I love you. Har du inte sett den, gör det.

Jag må vara ledsen på dig. Jag må vara besviken. Jag må tycka att du ibland tänker lite för själviskt. Jag må tycka att du snarkar för mycket. Jag må tycka att fotboll tar för stor plats i vår vardag. Jag må tycka att du är jobbig när du ska retas.

Men sanningen är att jag älskar dig så enormt mycket. Jag älskar dig så mycket att jag tappar andan. Jag avundas att du kan leva med inställningen att du faktiskt spelar huvudrollen i ditt liv, för så är det. Jag tycker att det är för tyst i sovrummet. Jag tycker om att jag älskar dig så mycket att jag vill titta på fotboll med dig. Och jag vill få bli lite sur för att du retas.

Framför allt älskar jag att du är det vackraste jag vet.

Den rådande sömnbristen och den fysiska och psykiska stress jag genomlider just nu sätter sina spår. Mitt ansikte ser ut som en prickigkorv, finnarna flockas överallt och lyser röda som trafiklysen.

Men det mest påtagliga är de mardrömmar jag har, konstant. De speglar alla de oroligheter jag går och bär på, och undermedvetet tänker på hela tiden. Jag drömmer så fruktansvärt verkligt och vaknar allt som oftast med ett ryck och med ångesten långt uppe i halsen.

Visst är det märkligt, att en enda "liten" sak som en stressig period i livet kan utlösa så otroligt mycket. Här har jag stressat med mina slutprov, något som borde gå och hantera. Men tydligen inte...

Dagen började alltså inte så himla bra. Den började alldeles alldeles alldeles för tidigt med en massa bråk. Och jag som hade nationellt prov idag... Jag ville bara gå och avlida när klockan var så mycket att det var dags att gå upp.

Och resan till provet hade kunnat börja bättre. Kollade upp på kartan hur jag skulle gå, men väl där var det inte alls så. Fick ta en omväg på typ fem-tio min, och klockan bara rullade närmare och närmare 11... Kl 11.01 stod jag, mot alla odds, utanför dörren. Som var låst! Ville sjunka genom jorden. Fick den tillslut öppnad, och skrev ett asbra prov.

Hem, och väl hemma däckade jag i sängen. I en och en halv välbehövlig timme. Sen kom Vincent hem som hade haft en jätterolig dag med Sebastian och hans flickvän.

Och min älskade vän Nikki ringde och bjöd in sig till middag. Vilket passade utmärkt, eftersom att jag hade över ett kilo kyckling att tillaga. Det blev en supergod kycklingsås som jag blev jättenöjd med. Det händer inte så ofta, att jag blir så nöjd med maten jag lagar.

Nu är Nikki ute på äventyr, Vincent sover och jag ska bara varva ner lite. Sängen lockar väääldigt mycket!

Jag har periodvis väääldigt svårt för att sova. Somnar inte, och när jag väl gör det är jag otroligt lättväckt. Har en sån period just nu.

Och då passar Vincent på att ha en jag-ska-inte-sova-någongång-period. När han var liten sov han extremt dåligt, folk som kände mig på den tiden brukar berätta att jag ständigt var likblek i ansiktet med svarta ringar under ögonen och såg mer död än levande ut. Han kunde vakna uppåt 20 gånger per natt! Sen fick han eget rum vid 10 månaders ålder, av just den anledningen, och vips vaknade han bara när han ville ha nappen.
Sen dess har han sovit bra. Han har vaknat någon enstaka gång per natt, typ en gång i halvåret, oftast i samband med sjukdom. Helt klart acceptabelt. Det senaste året har han knappt vaknat alls.

Men nu, nu så. Han vägrar somna om kvällarna, vaknar i snitt tre ggr per natt och skriker att han vägrar försöka somna om, och går i bästa fall upp fem. Då får inte jag sova vidare, som i vanliga fall. Nej, då sitter han och pratar och skriker och gör allt för att jag inte ska få sova.

Den här natten var dock extrem. Efter stora sömnsvårigheter mån-fre var jag helt slutkörd när det var dags att gå och sova igår. Vincent däckade vid 22-22.30 i soffan, och jag tänkte att han kanske iaf kunde sova ostört under natten även om han sen ville gå upp vid 5. Men inte. Två ggr vaknade han och sa att han minsann inte skulle sova mer. Tredje gången var han fast besluten, då var klockan TRE PÅ MORGONEN!? Det som hände då var att han skrek som en stucken gris i en timme för att jag hävdade att han hade två val, somna om i sin egen säng eller komma in och sova hos mig. Han kom in till mig, men så fort jag somnade gick han upp.

Det resulterar i att vi båda är så sjukt griniga, trötta, vresiga och har absolut inget tålamod med varandra. Jag ber till gudarna att jag får sova inatt, och om jag inte får det så kan jag "trösta" mig med att Vincent åker till Sebastian på måndag...

Första slutprovet påbörjas NU!

Att en sån här liten varelse kan generera så mycket kärlek är helt ofattbart!



Det är också helt ofattbart hur man kan irritera sig på någon så underbar. Idag har han en såndär dag då jag bara vill låsa in mig. Han har busat, natten lång, i min säng. När jag stängde ut honom stod han och skrek. Han har busat, busat, busat. Och mjölktänderna kliar nog lite, för allt som går att bita i har blivit bitet. Mina hörlurar hittade jag söndertuggade.

Men nu ligger han och sover i mitt knä. Han förbereder sig väl inför att busa inatt igen...

På inrådan av min "kostcoach" (Viktor) så kör jag på lchf just nu. Vi får se om det, i kombo med träning, gör något åt vikten. Och, jag har pratat med min läkare angående att få byta medicin. Vi får väl se.

Hittills är jag nöjd med kosten. Jag är alltid mätt, det är gott och det är relativt lätt att hitta på en massa saker. Igår till middag gjorde vi tonfiskröra, och till lunch blev det äggröra, bacon och vitlöksfrästa champinjoner.

Framför allt är jag nöjd med hur lätt det är att ändå göra bra mat till Vincent. Vi åt köttbullar här om dagen, han med makaroner och jag med broccolimos.

Det plingade på dörren igår. Jag hade Nikki i telefonen, och sa att jag typ inte vågade öppna. Smög till titthålet, kollade ut. Ett blombud?

- Hej, är det du som är Nathalie?
- Ehm, ja...
- Här har jag blommor till dig!

Inget kort. Ingenting. Men när jag öppnade och hittade fem röda, superlånga rosor så förstod jag såklart.



Jag är inte bortskämd med blommor. Inte så att jag får blommor för sällan, men det finns alltid en tanke bakom varenda kvist. Viktor köper aldrig blommor bara för att, och det gillar jag!

Dagen då du kom till oss, kära Frank, kommer vi sent glömma. Vi mellanlandade ju hemma hos min farmor, och det tog ungefär 20 minuter innan han intog positionen i mitt knä.



Väl hemma låg han såhär resten av kvällen. Typ.



Fast det här är hans favoritposition. Så ligger han i princip så fort jag sitter ner. Älskade katt :)

Vincent fick huxflux förkylningsastma på dagis idag. Det kom precis innan mellis, och med buller och bång. Efter mediciner mår han relativt bra, men han kommer behöva ta den fyra gånger per dag i en vecka.

Och Frank då, ja han nyser och ögonen rinner. Så vi var hos veterinären idag, som konstaterade ögoninflammation i båda ögonen. Så nu ska han få salva två ggr om dagen, och ögonen ska rengöras två ggr om dagen.

Mina små pluttar. Men glada är de ändå! Och särskilt i varandra.



Och Frank, sötis, tar sin medicin lika bra som Vincent. Vincent andas i sin inhalator och bråkar aldrig. Frank, han satt helt stilla under ögontvätten, och när han hade fått sin salva la han sig på min mage och kurrade. Det säger nog rätt mycket om hans trygghet i vårt hem :)

Är det bara jag som totalt smälter av det här? Lilla gullet. Som en liten bebis!

• Jag äntligen fick träffa Vincent och Frank igen!
• Jag hade en relativt bra vecka i Amsterdam...
• På fredag förmiddag skriver jag slutprov i de kurser jag läser nu!
• Jag kan ha dagliga telefonsamtal med Nikki igen!

Det var en rätt kort lista den här veckan.

Ikväll gör jag en storstilad comeback i den här bloggen. Hemma från Amsterdam, och mycket att berätta och visa bilder på. Så jag lägger nog några inlägg som vilande, inför dagar då inspirationen tryter.